Habitus
Även om Pierre Bourdieu (1930–2002) var långt ifrån den första att använda begreppet habitus har det kommit att bli förknippat med dennes specifika användning, nämligen som “ett system av förvärvade, varaktiga och genererande dispositioner”,1 eller som processen där initiala erfarenheter orienterar sekundära erfarenheter, som i sin tur orienterar ytterligare erfarenheter, och så vidare. Jag letar knappast aktivt, men jag blir ofta glatt överraskad när jag stöter på termen hos författare som förekommer Bourdieus användning av begreppet. Detta gäller särskilt när författarna använder termen för att beteckna snarlika begrepp.
Den första gången jag stötte på ett habitusbegrepp som förekom Bourdieus var i Theodor Geigers (1891–1952) bok Intelligensen från 1944: “De intellektuella för snarast tanken på en människotyp och kommer en att tänka på en viss andlig habitus”, och vidare “Livets sublimering kan gå i religiös, musisk eller teoretisk riktning. Det ena eller det andra spelar en större roll för den enskilde allt efter hans själsliga anlag och habitus”.2 Det är uppenbart att det finns stora likheter mellan Bourdieu och Geiger i användningen av habitusbegreppet, även om detta är klart mer utvecklat hos den förre.
Jag studsade dock till när jag i godan ro tog en kvällspromenad och lyssnade på Stefan Zweigs (1881–1942) Schacknovell och plötsligt hörde ordet habitus yttras. Nu berodde själva studsen inte uteslutande på själva termen - den yttrades mot slutet av ett rafflande parti schack - men nog blev jag upprymd. Jag stannade upp, spolade tillbaks ett par gånger och kunde till slut konstatera att här fanns nog ändå vissa beröringspunkter. Det var i det här sammanhanget som termen förekom:
Troligen var vår uppmärksamhet alltför passionerat på de båda spelarna i stället för spelets gång. För den själsliga kontrasten mellan de båda motståndarnas habitus blev under partiets gång alltmer kroppsligt framträdande.3
De två habitus som kontrasteras är dilettantens och yrkesspelarens, och den som läser eller lyssnar på novellen förstår också att det går att knyta två olika sociala banor till dessa två habitus vilket gör användningen av begreppet habitus sociologiskt trolig. Åtminstone enligt den innebörd vi lärt känna genom Bourdieus arbeten.
1 Pierre Bourdieu: Le sens pratique. Paris: Éd. de Minuit, 1980, p. 88 f. Översättning från Donald Broady: Läsestycken för samhällsvetare. Stockholm: Lärarhögskolan i Stockholm, 1998, p. 12.
2 Theodor Geiger: Intelligensen: de andligt skapandes uppgift och öde i samhället. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1944, p. 27, 64.
3 Stefan Zweig: Schacknovell, Viatone, 2015 [1943].